Några viktiga spelare ur klubbens historia

Adam Black

Försvarsspelaren Adam Black spelade för Leicester City mellan 1920 och 1935, en av dessa trotjänare som man så gärna beundrar. Under dessa år hann han bli den som spelat flest ligamatcher för Leicester hela 528 stycken, totalt spelade han 557 matcher, med det är han tvåa i den totala statistiken bakom Graham Cross som totalt spelade 599 matcher (varav 498 ligamatcher). Adam Black föddes i februari 1898 i Stirling, Skottland och avled 1981, 83 år gammal, efter att ha blivit påkörd av ett tåg. Innan han startade sin professionella fotbollskarriär tjänade han i Argylle and Sunderland Highlanders regemente under första världskriget. Han fick en tapperhetsmedalj för sina insatser under kriget och spelade även fotboll för sitt regementes lag och vann en cupmedalj med dem. Hemma i Skottland efter
kriget började han spela med ett lokalt lag, Bathgate, innan Leicesters manager Peter Hodge tog honom till Foxes. Efter debutmatchen (seger 3-2 mot Hull) etablerade Black sig som startspelare hela säsongen. Black kom att spela en stor roll i försvaret under 15 år för Leicester, 1925 var hans insatser avgörande när laget vann division 2 och 1929 var man en ynka pinne från att vinna division 1 och kom på tredje plats. Leicesterhistorikern John Hutchinson gjorde några fina fynd när man flyttade Leicesters memorablia från Filbert Street till Walkers Stadium, dels hittade han löneavier som tillhört Adam Black. Det visade sig att under sin sista säsong med Leicester, 1934-1935, tjänade han £7 per vecka när han spelade och £6 per vecka under off-season. Hutchinson hittade även Blacks gamla fotbollskor och förbluffades över hur tunga de var, "de vägde säkert 2 kilo styck" sade Hutchinson! Efter sin fotbollskarriär köpte Adam Black en tidnings- och tobakskiosk nära Filbert Street, som han drev i över 30 år innan han pensionerade sig vid 75 års ålder. 59 år gammal gifte han sig för första gången med sin endast 17 år gamla brud!

Gordon Banks

Gordon Banks startade sin professionella karriär i Chesterfield 1958 efter 5 år i ungdomslaget. Leicester City fick upp ögonen för den 21-årige målvakten och köpte honom för 7000 pund i juli 1959. I Leicester hade han konkurrens från fem (!) andra målvakter, inkluderande Skottlands landslagsmålvakt John Anderson. Han fick börja som reserv men när ordinarie målvakt Dave McLaren skadade sig i en match mot Blackpool så fick Banks hoppa in. När McLaren var skadefri så hamnade Banks på bänken igen men efter 14 insläppta mål på fem matcher så kallade man in Banks igen och han förblev förstavalet säsongen ut. Gordon Banks fortsatte som förstemålvakt under säsongerna och han rönte uppskattning för sina prestationer. 1963 blev han uttagen till det Engelska landslaget och kom att spela sammanlagt 73 landskamper.Under tiden i Leicester City spelade Banks fyra cupfinaler med laget, FA-cupen 1961 (Tottenham 0-2) och 1963 (Manchester United 1-3) samt Liga-cupen 1964 och 1965 (Chelsea 2-3). Den enda av dessa finaler som vanns var alltså Liga-cupen 1964 mot Stoke (1-1, 3-2). Gordon Banks var även Englands förstaval och England klarade gruppspelet i VM 1966 utan att släppa in ett enda mål. I semifinalen lyckades Portugals Eusebio trycka in en boll bakom Banks och det var det första insläppta landslagsmålet för Banks på hela 721 minuter. England vann VM 1966 efter den spektakulära finalen mot Västtyskland och Banks kom hem till Leicester som världsmästare. På hemmaplan väntade skarp konkurrens i form av den unge Peter Shilton. Faktum var att Shilton, trots sin ungdom (18 år) var så bra att Leicester kunde tänka sig att sälja Banks. Shilton var dessutom tuff och sade till klubbledningen att "får jag inte spela lämnar jag Leicester" så klubbledningen satte upp Banks på transferlistan och begärde 50000 pund för honom. De flesta klubbar som var intresserade av Banks (Liverpool och West Ham bland andra) var dock inte villiga att betala den summan för en målvakt. Däremot var laget som Leicester slog i Liga-cupfinalen 1964, Stoke, intresserade av hans tjänster, lagen kom överens och därmed var Banks Stoke-spelare. Hans hemmadebut skedde i en 3-1 vinst mot Leicester! Gordon Banks avslutade sin karriär i USA där han spelade för Cleveland Strokers och Fort Lauderdale Strikers 1978.

Graham Cross

Känd för sitt närmast perfekta positionsspel, sina vältajmade och hårda tacklingar, de som såg honom spela säger att Graham Cross kanske var Leicesters bäste mittback någonsin. Graham Frederic Cross föddes i Leicester 1943 och debuterade för sin hemmaklubb den 29 april 1961 i en 3-2 vinst hemma på Filbert Street mot Birmingham, Graham gjorde dessutom mål i sin debut. Under sin debutsäsong kom han även att spela internationellt när Leicester mötte Glenavon och Atletico Madrid i Cupvinnarcupen. Säsongen 1962-1963 etablerade han sig i startelvan och växlade mellan att spela mittback eller anfallare! Han sköt 7 mål i ligaspel och 1 i FA-cupen. "The Tank" som han kallades, är en av de verkliga trotjänarna i klubben, under sina 16 år i Leicester City spelade han 498 ligamatcher, 59 FA-cup matcher, 40 Ligacupmatcher och 2 matcher i Cupvinnarcupen, en total på hela 599 matcher! Cross gjorde på dessa matcher 37 mål, han var med och förlorade två FA- cup finaler, vann 1 samt förlorade 1 Ligacup final. Graham Cross bildade defensivt partnerskap med en annan trotjänare, skotten John Sjoberg, och han var en stor del i hans framgång som mittback. Sjoberg hann med 336 matcher under 15 säsonger med Leicester, det är sällan man ser spelare med sådan lagkänsla idag. Graham Cross var inte bara en bra fotbollsspelare, han var även en mycket duktig cricketspelare, han spelade för Leicestershire mellan 1961-1977. Det var cricketen som ändade hans fotbollskarriär i Leicester City, sommaren 1975 vann Leicestershire cricketmästerskapen för första gången någonsin och Cross missade därför försäsongen med Leicester City. Direktörerna i City stängde av Cross från fotbollen och strax därpå blev han utlånad till Chesterfield. Brighton lade in ett bud och köpte ut Cross från Leicester och han var delaktig i Brightons uppflyttning från division 3 till division 2. Säsongen därpå bytte Graham Cross lag igen, nu hamnade han i Preston och även här var han delaktig i lagets uppflyttning. Efter en kort tid i Lincoln blev Graham Cross manager och hans första lag blev Hinckley United.

John Sjoberg

På tionde plats i listan över vilka som spelat flest matcher för Leicester City, en av de mest lysande stjärnorna på 60-talet, John Sjoberg Den 28 oktober 1960 gjorde han sin debut för Leicester, 19 år gammal, i en match på Ninian Park mot Cardiff City. Han kom att spela 413 matcher för Foxes, de flesta av dessa matcher i högsta divisionen.John Sjoberg kom till Leicester från den ansedda skotska amatörklubben Banks O'Dee, han hade erbjudanden från Glasgow Rangers och Aston Villa, men valde alltså Leicester. När han kom till Leicester började han på en bokföringskurs och fick sedan ett heltidsjobb på bokföringsfirman John Rowley. Det var där han mötte sitt livs kärlek Cynthia, som blev hans fru och som fortfarande går på Leicesters matcher. När John kom till Foxes var hans position ytterback, men han kom att skolas om till mittback och det var på den positionen han spelade resten av sin karriär. Tillsammans med Graham Cross bildade han ett mittlås som kanske bara haft sin motsvarighet på senare år i Matt Elliott och Gerry Taggart. Cynthia Sjoberg minns: "på den tiden var tacklingarna axel mot axel och de var hårda, och John var orädd och åkte på många skador, han bröt käken, näsan och kindbenet". 1971 vann Leicester uppflyttning till division ett efter att ha gått genom division två och hållit nollan i 23 av 42 matcher, största förtjänsten för det lades på mittbacksparet. John Sjoberg var så populär bland fansen att hans testimonial match mot Derby 1971 besöktes av mer än 24000 åskådare, det blev publikrekord på Filbert Street för en sådan match. När han slutade i Leicester spelade han 6 matcher för Rotherham men sedan lade han skorna på hyllan och startade ett tryckeri. I oktober 2008 avled han efter en kort tids sjukdom, John Sjoberg blev endast 67 år gammal.

Mike Stringfellow

Mike Stringfellow är den andre spelaren i Leicester Citys historia jämte Arthur Chandler, att figurera i topp-10 listorna för både spelade matcher (370) och gjorda mål (97). Under den största delen av sin Leicester karriär (1962-1975) formerade han ett legendariskt partnerskap tillsammans med Davie Gibson. För det mesta höll Mike till långt ute på vänsterkanten, han representerade Leicester i FA Cupfinalen mot Manchester United 1963, han gjorde mål i Ligacupfinalen mot Stoke 1964 men skador gjorde att han inte kunde delta i FA Cupfinalen mot Manchester City 1969. Stringfellow värvades från Mansfield Town och startade sin första säsong med Foxes som ett blixtnedslag, han gjorde sex mål på de första fyra matcherna för att därpå dra på sig en skada som höll honom utanför laget i åtta veckor. Davie Gibson och Mike Stringfellow hittade varandra direkt, Davie var den kloke framspelaren med en strålande blick för spelet. Dessutom fanns Howard Riley som slog målgivande crossbollar till Mike och Ken Keyworth på topp. Mike gjorde hela 19 mål under sin första säsong med Leicester, en säsong där laget slutade på fjärde plats i högsta ligan och dessutom spelade FA Cupfinal. Mike Stringfellow var den där liraren som alla älskar att ha i sitt eget lag men hatar när han spelar för motståndarna. Han var snabb, modig, tuff, bra på huvudet och hade en förmåga att alltid få med sig de där bollarna han inte borde nå. Hans uppoffrande spelstil gjorde att han också drabbades hårt av skador. Skadeeländet började 1969 när manager Matt Gillies lämnade Leicester. Först var det ett knä som spökade, "det blev stort som en ballong" beskrev han själv. Knäet behövde dräneras med jämna mellanrum och så småningom blev det en rejäl broskrensning och efter det blev knäet aldrig detsamma igen. Sedan började hans problem med hälsenan i samma ben, han hade till och med svårt att ta sig ur sängen vissa dagar. Det blev givetvis operation och läkaren sa att fotbollskarriären nu var över. Men plötsligt efter sex månader kände han sig en dag frisk och återupptog spelandet. Men densamme blev Stringfellow aldrig mer, hans snabbhet var bortblåst och han tränade bara sporadiskt. Till sist orkade han inte längre och lade 1975 upp skorna på hyllan.

Rodney Fern

Den 13/12 1969 blev Blue Army Swedens grundare Sören Leicestersupporter, då visades Leicester - Cardiff i Tipsextra. Tyvärr förlorade det anfallsglada Leicester matchen med 2-1, men en supporter var född. Leicesters mål i denna match gjordes av Rodney Fern. Rodney Fern debuterade i Leicester den 3 februari 1968 och kom att spela nästan 200 matcher för klubben mellan 1968 och 1972. Han var en teknisk men oortodox forward och blev direkt fansens favorit på Filbert Street. Rodney kom till ett Leicester som hade spelat 11 säsonger i den högsta ligan, spelat fyra cupfinaler, spelat i Europa, men som nu kämpade för sitt kontrakt efter att ha förlorat spelare som Gordon Banks och Derek Dougan. I målet hade visserligen den unge talangen Peter Shilton tagit över, men han hade missat flera matcher tidigt på säsongen pga. skada. Derek Dougan hade inte fullt ut blivit ersatt, manager Matt Gillies hade försökt köpa Andy Lochhead från Burnley och Allan Clarke från Fulham (de kom båda att skriva på för Leicester senare) men ingen av dem ville komma till Leicester just då. Rodney Fern hade gjort sig ett namn när han spelade för Leicestershire Youth och Measham Social Welfare och Leicester City hade sina ögon på den unge grabben. Han var trots sin ungdom en tuff lirare, West Bromwich var intresserade men det var till Leicester han ville gå. Han skrev på sitt första proffskontrakt på sin 18-års dag och året efter var det dags för debut i Leicesters förstauppställning. Debuten blev ett riktigt elddop mot Leeds United som var laget att slå denna säsong, de kom med åtta raka segrar i bagaget och hade under säsongen fått namnet "Dirty Leeds". Matchen slutade 2-2 efter en imponerande debut av Fern, han var nära att göra mål flera gånger och var med i förspelen till Leicesters båda mål. Fern etablerade sig i förstauppställningen och blev snabbt favorit bland fansen efter flera bra insatser, bland annat mot Manchester City i FA-cupen. Han blev skytteligavinnare i Leicester säsongen 1970-1971, han såldes till Luton Town 1972, senare spelade han för Chesterfield och Rotherham, han lade upp skorna på hyllan 1983. Rodney Fern avled i januari 2018.

Len Glover

Under åren har många yttrar iklätt sig Leicesters matchtröja och försökt behaga publiken på Filbert Street/Walkers Stadium. Men få, för att säga någon överhuvudtaget har blivit en sådan favorit hos publiken som Len Glover. En engelsk sportjournalist beskrev Glover så här: "han är snabb som en Ferrari och har fotarbete som en duellant i Covent Garden". Lenny Glover köptes till Leicester från Charlton för rekordsumman 800 000 kronor 1968 och han var en viktig kugge när Leicester tog sig tillbaka till högsta divisionen. I Leicesters underhållande lag under 1970-talet var Glover vänsteryttern som rev sönder motståndarnas försvar och serverade Frank Worthington kalasmackor. Tyvärr var Glover känslig för skador och hela hans karriär kantades av mindre eller större skador. Men mellan dessa skadeperioder var han fantastisk att skåda, det var alltid sorl av förväntan när Glover klev in på planen. Många fans beskriver än idag hur fantastisk han var och somliga påstår att nackhåren reser sig på dem bara de hör hans namn! Han fick aldrig chansen i det engelska landslaget och kallades "den bäste yttern i världen, som aldrig fick chansen", däremot hjälpte han Leicester till en FA-cup final men väl där kunde han inte göra sig själv rättvisa, på grund av en skadad vad. Hans karriär i Leicester slutade som man kan förvänta sig, han drog på sig en knäskada och kom aldrig tillbaka till normal standard. 1976 lämnade han Leicester för att varva ned med amatörlaget Kettering Town. 1978 gjorde han dock resan över vattnet och spelade två säsonger för Tampa Bay Rowdies i den amerikanska ligan, här fick han tampas med spelare som Pelé, Beckenbauer och George Best. 1994 tog han över som manager för Harlow Town och registrerade sig även som spelare. Som 50-åring spelade han sin sista ligamatch och strax därpå slutade han helt med all fotboll.

Steve Whitworth

Den 2 september 1970 gjorde en rödhårig 18-åring debut i Leicestertröjan som högerback, Steve Whitworth från gruvorten Ellistown i Leicestershire debuterade med 4-0 vinst mot Bristol City på Filbert Street. De följande åren blev han en av de mest pålitliga spelarna i Leicesters historia. Han spelade över 400 matcher för Leicester, varav 198 raka matcher, ett rekord bara slaget av målvakten Mark Wallington, och han blev även belönad med åtta landskamper för England. När han debuterade tog han över Peter Rodriguez högerpacksplats, Rodriguez var en publikfavorit på Filbert Street, men när Whitworth debuterat spelade Rodriguez aldrig mer för City! Steve Whitworth spelade med fart och kraft, han tacklade bra och läste spelet superbt, så han kom aldrig i tidsnöd, han upptäckte alltid faror och möjligheter långt i förväg. Den första säsongen slutade med serieseger och uppflyttning till division 1, Whitworth var en av kuggarna i ett urstarkt försvar, som bara släppte in 30 mål under säsongen och som höll nollan hela 23 matcher. När Frank O'Farrell slutade som manager och Jimmy Bloomfield tog över blev Leicester ett av de mest sevärda lagen i England, ja kanske i hela Europa. Tyvärr vann man inga titlar under Bloomfields regim, men Steve Whitworth blev U-23 landslagsman och fick även debutera i A-landslaget. Hans debut i landslaget skedde 1975 mot regerande världsmästarna Västtyskland. Trots över 400 matcher med Leicester gjorde han bara ett enda mål, det betydde däremot att Leicester vann Charity Shield mot Liverpool. Whitworth fortsatte att vara en viktig kugge i Leicester även under Bloomfields efterföljare, Frank McLintock och Jock Wallace. I mars 1979 köpte Sunderland honom för £125 000 och trots det blev han belönad med en så kallad "testimonial match" på Filbert Street, en fin belöning för en pålitlig spelare. Efter två och ett halvt år i Sunderland spelade han två år för Bolton innan han varvade ned i Mansfield Town. Totalt spelade han över 600 matcher innan han lade skorna på hyllan.

Alan Birchenall

1971 gick man upp i division 1 igen och man vann Charity Shield mot Liverpool (matchen mellan cup och ligasegraren som inleder säsongen), enda gången Leicester spelat den matchen. Anledningen till att dessa lag möttes var att Arsenal, som vann dubbeln, vägrade att delta och då ansåg FA att matchen borde spelas mellan Leicester, som vunnit division 2, och Liverpool, som förlorade FA- cup finalen mot Arsenal. Jimmy Bloomfield inträdde som manager och Leicester blev ett offensivt spelande lag som alla fruktade. Namn som Keith Weller, Frank Worthington och Alan Birchenall får det att vattnas i munnen på City- fans, själv får jag ståpäls när jag tänker på eran. Tyvärr vann man inga titlar, en FA-cup semifinal var allt man åstadkom, men spelet och spelarna glömmer vi aldrig. Alan Birchenall startade sin fotbollskarriär som anfallsspelare men i Leicester insåg alla att han passade allra bäst på mittfältet. Alan hann med att spela för hela 11 klubbar innan han la skorna på hyllan och återvände till sitt älskade Leicester. Karriären spände över 20 år och inkluderade lagen Sheffield United, Chelsea, Crystal Palace, Leicester (1971-1977), San Jose Earthquakes, Notts County, Memphis Rouges, Blackburn Rovers, Luton Town, Herford United och Trowbridge Town. Han var en av de första spelarna att kosta 1 miljon när han lämnade Sheffield för spel i Chelsea. I sitt CV kan han förutom 512 tävlingsmatcher på klubbnivå också skriva in 4 U-23 landskamper. Med Leicester spelade "The Birch" 160 matcher som offensiv mittfältare i Jimmy Bloomfields fantastiska lag. Men det som kommit att göra honom till en legend i sin egen tid är framför allt hans arbete som klubbambassadör i Leicester, en roll som han haft sedan 1983, då han lade skorna på hyllan och återvände till staden och klubben. Det jobbet innebär bland annat att han intervjuar spelare, kändisar och andra före och i hemmamatchernas pausar. Mellan 1980 och 2022 sprang han varje år sedan ett "Charity Run" på King Power Stadium (Filbert Street/ Walkers Stadium), för att samla pengar till välgörande ändamål. Under åren har han samlat in mer än 15 miljoner kronor till olika välgörande ändamål och för detta blev han 2002 belönad med en orden, MBE (Most Excellent Order of the British Empire), av drottning Elisabeth. Alan Birchenall fick äran att bära ut trofén när Leicester City vann Premier League 2016.

Keith Weller

Keith Weller spelade för Tottenham, Chelsea och Millwall men han trivdes aldrig riktigt i storstaden, trots att han var uppväxt i Islington, London. När han värvades till Leicester kände han sig genast hemma, i den mera lantliga miljön som Filbert Street kunde erbjuda. Här mognade han till den elegante offensive mittfältaren som blev så populär bland fansen. Weller var även som människa uppskattad av de han umgicks med, på planen eller utanför. Man han hade också en stark och mycket bestämd sida när det gällde brister i samhället eller för den delen, i det egna laget. Den 20 december 1974 orsakade Keith Weller stor uppståndelse i Leicester och i fotbollsvärlden, när han kategoriskt vägrade att komma ut och spela den andra halvleken av mötet med Bobby Robsons Ipswich Town. Detta var dagen därpå en huvudnyhet i de flesta tidningar runt om i England. Det Ipswich som gästade Filbert Street denna dag, var ett topplag som kom att sluta trea när säsongen var över. Leicester å andra sidan, hade en usel säsong och låg i botten tillsammans med Carlisle (deras enda säsong i högsta serien) och Luton Town. Leicester hade inte vunnit i ligan sedan den 2 november mot Burnley, och det skulle dröja till 8 februari innan man vann igen, mot Burnley! Den dåliga formen var överraskande, man hade varit ett topplag säsongen innan och spelarmaterialet var det inget fel på. Förutom Weller fanns här Frank Worthington, Len Glover, Alan Birchenall, Jon Sammels, Mark Wallington, Steve Whitworth och Graham Cross. Wellers första halvlek mot Ipswich var rent usel och fansen häcklade honom för hans brist på engagemang. Han gjorde sedan inte saken bättre när han i ilska sparkade ut bollen bland publiken. Missnöjd lämnade Weller planen för halvtidspaus, Ipswich ledde med 1-0 tack vare ett mål av Trevor Whymark i den 22 minuten. Av allt att döma vägrade han sedan att gå ut och spela andra halvlek, manager Jimmy Bloomfield försökte övertala honom, men han var ståndfast. Weller ersattes av avbytaren, den klubben alltid trogne Mike Stringfellow. När Weller i vredesmod lämnade Filbert Street sägs det att han sa att han aldrig mer skulle spela för Leicester. Leicester Mercury drog sig inte för några svarta rubriker när man konstaterade att; han vägrade att komma ut till andra halvlek, nu är hela hans karriär i fara! Leicester Mercury konstaterade vidare; Weller spelade sämre än vanligt, han gav inte 100 % för laget och det är omöjligt att gissa hur detta ska sluta. Nu såg det helt enkelt ut som att Keith Wellers karriär var slut, framför allt i Leicester, men inget annat lag skulle heller ta emot någon som vägrade gå ut och spela. Anledningen till Wellers så kallade strejk var att han tyckte att det var oordning i klubben. Hans protest var droppen som fick bägaren av växande missnöje att rinna över. Två veckor tidigare hade han lämnat in en begäran om att få lämna klubben, denna hade lämnats utan åtgärd och dessutom tog man av Weller kaptensbindeln och satte upp honom på transferlistan. Jon Sammels utsågs till lagkapten men eftersom han blev skadad trädde Alan Birchenall in till den omtalade matchen mot Ipswich. Leicesters styrelse sammanträdde på söndagen (mycket ovanligt att man gjorde vid denna tid) och beslöt att bötfälla Weller med en summa motsvarande två veckolöner. Keith Wellers strejk orsakade ett nationellt ramaskri, Norwich manager John Bond reagerade med ursinne och skrev ett brev till alla klubbar i de två toppdivisionerna och uppmanade dem att svartlista Keith Weller. Dessutom gick Bond till skarp attack mot Weller i media. Men dessa händelser blev inte slutet av Keith Wellers karriär, inte ens i Leicester. Han var sidsteppad i förlustmatcherna mot Queens Park Rangers och Leeds, men han var tillbaka i laget i FA-cup mötet med Oxford den 4 januari. Sedan spelade han resten av säsongen och lämnade inte Leicester förrän 1979. Tack vare förstärkningar i form av Jeff Blockley och Chris Garland undvek Leicester nedflyttning till division 2. En månad efter han vägrade spela andra halvlek mot Ipswich slöt han fred med klubben, han skrev ett brev och bad om att plockas bort från transferlistan. Styrelsen beviljade hans önskan direkt, krisen löstes snabbt och blev ingen utdragen historia. Weller kom att betyda mycket för Leicesters spel under de kommande åren och fansen glömde raskt bort händelsen. Weller var en naturbegåvning och kunde mycket väl ha fortsatt att spela för någon av de London-klubbar han företrädde i början av karriären, men han valde att lägga sina bästa år i Leicester City, och kanske var det därför han endast fick spela 4 landskamper för England. Under åtta säsonger trollband han Leicesterpubliken med sitt artisteri och han var en av de mest tongivande spelarna i Jimmy Bloomfields framgångsrika upplaga av Leicester. En kall vinterlördag 1979 skulle Leicester möta Norwich på Filbert Street, det var en match i FA-cupen och Tipsextra hade sina kameror på plats. Det var inget konstigt att målvakter spelade i träningsoverallsbyxor på den här tiden, när kylan slog till var det ingen höjdare att slänga sig på lervåta och halvt frusna "gräsmattor". Men det var sällan, för att inte säga aldrig, som utespelare bar några långa byxor eller dylikt. Själv satt jag gjuten framför tv:n när favoritlaget spelade, och till min förvåning dök det upp en spelare på planen med vita tights! Döm om min förvåning när jag upptäckte att det var favoriten, guden Keith Weller. Inte bara jag tappade hakan av åsynen, matchkommentatorn var förvånad, domaren gnuggade ögonen för att se om det var sant, men publiken jublade extra mycket åt Weller när han visade sig. Weller spelade kanske en av sina bästa matcher för Leicester denna lördag, kronan på verket var väl när han länsade genom Norwich-försvaret med bollen klistrad vid fötterna och drog in bollen vid närmaste stolpen utan chans för målvakten, i soffan på Nytorgsgatan i Hallsberg jublades det högt och de vita långkalsongerna hade jag redan glömt. När Weller efter matchen fick frågan om varför han spelat i vita tights sa han: - "det var ju riktigt kallt idag och när jag åkte till Filbert Street upptäckte jag att min frus vita tights låg i baksätet av bilen, jag tänkte att de kunde vara bra för att skydda sig mot kylan, inget märkvärdigt". Fru Weller påstod däremot att hon aldrig ägt några vita tights!  Keith Weller blev en av Leicesters mest hyllade och respekterade spelare genom tiderna, vilket enklast bevisas av att när han blev cancersjukt, samlade Leicesterfans in över 400 000 kronor till hans operationskostnader (han bodde då i Seattle, Washington). Alan Birchenall's årliga Charity run inbringade närmare 300 000 kronor, som också de skänktes till Weller för hans tillfrisknande. Tyvärr hjälpte inte dessa gåvor, Weller förlorade kampen mot sin cancer och avled den 12 november 2004.

Frank Worthington

Ni kommer väl ihåg Frank Worthington, den kanske skönaste liraren någonsin att ha gjort avtryck på Filbert Street. Men visste ni att han spelade i Sverige också? Få om ens någon spelare har representerat fler klubbar än Frank. Karriären började 1964 i Huddersfield och slutade 1993 i Halifax Towns reservlag, då var han 45 år! Där emellan hann han dra på sig 23 olika matchtröjor i USA, England, Irland och Sverige! Ja han drog faktiskt på sig en 24:e också, Engelska landslagets! På den nivån var han när han kom till Mjällby i maj 1980, och året innan hade han vunnit skytteligan hemma i England. Till Listerlandet kom han, utlånad över sommaren av Birmingham City för att få matchträning efter en skada och för att spela nykomlingarna Mjällby kvar i Allsvenskan. Till samma storsatsning hörde förresten också Anders Linderot, som man lockat hem från proffslivet i Marseille. Men för Mjällby var Frank det stora klippet, själv såg han det som en gratis sommarsemester i de vackra svenska flickornas land. Frank var, och kanske fortfarande är, den store charmören och playboyen, förföraren som satte lika stor ära i antalet nedlagda byten av det andra könet som på antalet mål, segermatcher och allsvenska poäng. Men en verklig lirare var han, både på och utanför plan. Till en början kände han sig förvisad till en landsortshåla som luktade minkfoder och sillrens. Men snart kom han underfund med att Hotel Hanöhus, där Mjällbyledningen inkvarterat honom, kompenserade det mesta. Nattklubb med dans fem kvällar i veckan. När han spelat sin sista match för Mjällby och intervjuades inför återresan till England fick han bland annat frågan vilken klubb han gillat bäst under sin karriär. Svaret kom blixtsnabbt "Hanöhus Night Club". Worthington var en särling, en diva, men han var så stor som fotbollspelare att han hade råd att vara det. Visst tittade en och annan i Mjällby snett på honom, men man accepterade ändå  de flesta av hans självpåtagna privilegier. Även att han tjänade pengar som ingen annan var i närheten av. Det gjorde för övrigt Mjällby också, tack vare Franks stjärnstatus. Till hans debut på Strandvallen kom det 7200 åskådare. Typiskt Worthington då, att han vägrade lämna omklädningsrummet eftersom det regnade! Han valde att värma upp inomhus. Studsade några gånger upp och ned på golvet. Publiken undrade förstås varför engelsmannen inte var ute och värmde med det övriga laget. Jodå, han släntrade ut på plan när laget var på väg tillbaka in i omklädningsrummet några minuter före kickoff. Frank joxade lite med trasan, hojtade till Mjällbymålvakten Leif Persson: "Hey Leif!". Och drog en volley rätt upp i krysset, sedan bugade han mot den vilt applåderande publiken och promenerade raka vägen till omklädningsrummet. Anders Linderot har berättat, att när laget tränade låg Frank Worthington på stranden och kollade in brudar. Ibland knallade han upp till Strandvallen i bara badbyxorna för att kasta ett öga på lagkamraternas träning. I sina första tre matcher för Mjällby gjorde han allt utom mål. Sen var det dags för Djurgården uppe i Stockholm. Laget åkt buss, Frank flög! Fotbollskorna hade han glömt på Strandvallen. I lånade dojor gjorde han två mål och spelade fram till det tredje, Mjällby vann med 3-1. Ken Olofsson skrev i Aftonbladet: " Det fanns en mästerregissör bakom verket, en fullblodsartist som fick andra bollsparkare att framstå som rent primitiva. Han dribblade,jonglerade, fintade och slog smörpassningar på längden och tvären." Det gick som bekant inget vidare för Mjällby i Allsvenskan. Det hindar inte att Frank Worthington fick många fans tack vare sitt höga underhållningsvärde. Hans sista match i Mjällbytröjan, var den mot Malmö FF. Ett smörpass till Lennart Johanssons 1-1 mål var matchens behållning och efter slutsignalen sjöng Mjällbyfansen så det ekade över Strandvallen: "Frank is a Jolly Good Fellow!" Mjällbyledaren Åke Diverling hade sett till att Frank fritt disponerat en MAIF-gul leasingbil, en remdriven Volvo 343. Det blev en dyr affär för klubben. Inte nog med att bilen var full av tomma cigarettpaket, fimpar och tidningar. I handskfacket trängdes ett 50-tal obetalda böteslappar!. Han säger själv att han ser Sverige som sitt andra hemland. Han har många fina minnen härifrån, påstår han. Och typiskt Frank så handlar det inte bara om fotboll: "Jag minns en kväll när jag var på Hanöhus Night Club. I got lucky...again. En ung Svenska bjöd mig hem till sig. Hon var makalöst snygg och bodde med sin morsa. På morronen när hon kilat iväg till jobbet kom mamman in med en kopp te och hoppade ned i sängen...."

Gary Lineker

Den 30 november 1960 föddes Gary Winston Lineker, son till Margreth och Barry Lineker, uppfödd i Leicester tillsammans med sin yngre bror, Wayne. Pappan var grönsakshandlare och än idag finns "Linekers pick your own" på Leicester Market, även om Barry själv finns där sparsamt nu för tiden. Efter skolgång var det fotboll som gällde, ja en av hans lärare sa till och med att hans betyg var dåliga därför att han ägnade för mycket tid åt fotbollen redan i skolan. Han kom in i Leicester City Youth Academi 1976 och gjorde debut för Leicester 1978. Han hade onekligen en stor talang för fotboll och han började göra mål redan från start, dessutom var det ofta spektakulära mål. Han var med och spelade upp Leicester i division 1 både 1980 och 1983. Gary formerade ett fantastiskt partnerskap i Leicesters anfall med Alan "Smudger" Smith och säsongen 1981-1982 smällde Gary in 19 mål, nästa säsong blev det 26 och Alan Smith svarade för 13. 1984-1985 slog han till med 24 mål samtidigt Alan Smith drog in 19 bollar, hade Leicester varit lika bra försvarsmässigt som man var framåt hade man säkert hamnat högre upp än den blygsamma 15:e plats man slutade på. Gary Lineker vann Leicesters interna skytteliga 1982-1985, han gjorde 19, 26, 24 samt hela 28 mål dessa säsonger. Givetvis gick inte detta obemärkt förbi, ett flertal klubbar var intresserade av den skjutglade 25-åringen. 1985 sålde Leicester Gary Lineker till Everton för rekordsumman 8 miljoner kronor och han fortsatte sin måljakt även hos Liverpoolklubben. Det engelska landslaget hade även de stor nytta av Lineker, under åren 1984-1992 spelade han totalt 80 landskamper och gjorde 48 mål. Han vann "Guldskon" vid VM i Mexico 1986 och sedan var han körd för Everton. Barcelona lade upp hela 28 miljoner för hans namnteckning efter VM 1986 och där blev han lagkamrat med Mark Hughes. Inte heller på Camp Nou blev man besvikna på Gary, under tre säsonger gjorde han 52 mål i liga och cupspel. Nu gick flyttlasset hemåt och till Tottenham i London. Gary gjorde tre säsonger med Spurs och 67 mål innan han avslutade sin spelarkarriär i Nagoya i Japan med 4 mål på 18 matcher. Efter fotbollskarriären började han sin jobba vid media, först vid BBC Radio 5 och numera är han programledare för Match Of The Day.

Steve Walsh

Namnet Steve Walsh är förenat med starka känslor, han gav alltid 100 % när han spelade och om någon är värd epitetet "Mr Leicester" så måste det vara Steve Walsh. Under sin 20-åriga fotbollskarriär representerade han Wigan, Norwich, Coventry och Tamworth, men det är för sina 15 säsonger och 430 tävlingsmatcher i Leicester City vi minns honom, han var känd som en kompromisslös spelare, han vek aldrig undan. Vi minns honom mest som mittback men han kunde faktiskt spela överallt, 1992 fick han ikläda sig rollen som toppforward när Leicester hade många forwards på skadelistan, han gjorde det med den äran och smällde in 15 mål! Walsh följde managern Bryan Hamilton från Wigan till Leicester 1986, och redan från början etablerade han sig som hård och hängiven. I en match mot Shrewsbury smällde han på anfallaren David Geddis så hårt att denne bröt käken, för det fick Walsh avtjäna 11 matchers avstängning. Hans rivalitet med Wolverhamptons Steve Bull var så stark att båda ofta blev utvisade när lagen möttes. Steve Walsh har fortfarande rekordet i antal röda kort tillsammans med Colchesters Roy McDonough, båda lyckades skrapa ihop 13 utvisningar under karriären. Under många år var Steve Walsh lagkapten i Leicester City men när han avgjorde 1994 års playoff till Premier League hade han fått nästan hela säsongen spolierad av knäskador, och bar alltså inte kaptensbindeln. Detta var Leicesters tredje raka kvalfinal, 1992 förlorade man mot Blackburn och 1993 blev Swindon för svåra, men 1994 vann man alltså mot Derby. Denna smått heroiska insats av Leicester City som efteråt har kommit att kallas för "The Silence Of The Rams", avgjordes av Steve Walsh. Derby var det bättre laget och dominerade matchen totalt, men det var Steve Walsh som med ett mål strax före paus och ett till 6 minuter före slutsignalen knäckte lokalkonkurrenten. Leicester gjorde snabb sorti ur Premier League och befann sig än en gång i division 1, men Steve Walsh återvände till kaptensrollen under den nye tränaren Martin O'Neill. Under O'Neills ledarskap och med den hängivne Walsh tillbaka i backlinjen kvalade Leicester än en gång upp till Premier League, man vann playoff finalen mot Crystal Palace. 1997 vann Leicester Ligacupen efter att Steve Walsh spelade fram till Emile Heskeys mål i första matchen och till Steve Claridges avgörande mål i andra matchen. Nu fick kaptenen lyfta en riktig titel med Leicester. Något som jag personligen aldrig kommer att glömma är Leicesters match mot Arsenal den 27/8 1997. Arsenal med Dennis Bergkamp i spetsen var numret större än Leicester och hade efter två Bergkamp-mål ledningen med 6 minuter kvar. Leicester reducerade genom Heskey i 84:e och Matt Elliott kvitterade i 93:e. Vilken comeback! Men eftersom mer tid fanns att spela på var det inte avgjort, i 94:e ökade Bergkamp på till 3-2 för gästerna och matchen syntes vara över för hemmalaget. Men alla hade glömt bort "Mr Leicester". I matchens 96:e minut forcerade en grymt arbetande Steve Walsh in ännu en kvittering och publiken på Filbert Street formligen flög i luften. Med sin trogna hemmapublik i ryggen gav Leicester aldrig upp och lagkaptenen gick i bräschen för sina styrkor. På Arsenals hemsida kunde man läsa följande i matchrapporten dagen efter: "Fair play to Leicester. We out-played them for 85 minutes then they out-passioned us for 10. With the impressive Leicester crowd behind them the home side continued to push for the draw and after about 6 minutes of injury time Walsh headed another, final, equalizer". I dessa dagar, när spelare flyttar runt och byter klubb ideligen, måste man hålla en sådan spelare som Steve Walsh (ett av få undantag mot regeln) högt för sin klubblojalitet. Han tjänade Leicester lojalt under 15 säsonger och för det hyllas han fortfarande när han besöker King Power Stadium. I den ovan beskrivna matchen mot Arsenal kan man se hans beslutsamhet och hans lojalitet mot klubben. Hans kvitteringsmål är inget annat än en adrenalinspruta för beskådaren. 1991 kom Brian Little till Leicester, han hade styrt upp Darlington från Conference till division 3 och lyckades föra Foxes till Premier League play-off under sin första säsong. Finalen förlorade man tyvärr med 1-0 till Blackburn, målet inspelat av Mike Newell, en före detta Leicesterspelare. 1993 var det dags igen för play-off final, ännu en gång blev det förlust, nu mot Swindon. Swindon ledde i halvtid med hela 3-0 och alla trodde det var över, när Leicester spelade upp en fantastisk comeback. Man gjorde tre mål i andra halvlek och matchen såg ut att sluta 3-3 när Swindon fick en tveksam straff och vann uppflyttning till Premier League tack vare detta straffmål. 1994 blev det tredje gången gillt för Foxes när man i play-off finalen besegrade Derby med 2-1 (silence of the rams, ni vet) efter två mål av Steve Walsh.Little slutade i Leicester för att ta över Aston Villa och Leicester engagerade Mark McGhee som tyvärr fick se sitt lag nedflyttade till division 1 efter bara en säsong i Premier League. McGhee lämnade klubben för att bli manager i Wolverhampton och ersattes av Martin O'Neill, klubbens då genom tiderna bäste manager.

Emile Heskey

Under Martin O'Neill kom Leicester att nå de största framgångarna i klubbens historia, i play-off finalen besegrades Crystal Palace med uddamålet (2-1) och man var åter i Premier League. O'Neill förstärkte laget och tog in spelare som Neil Lennon, Muzzy Izzet, Tony Cottee, Matt Elliott, Gerry Taggart och Robbie Savage och man spelade som ett lag igen. Under O'Neills ledning vann Leicester Ligacupen två gånger, 1997 och 2000 (den sista finalen på gamla Wembley), man var även i final 1999 men då förlorade man mot Tottenham.
"One of our own" säger man i Leicester om spelare som kommit fram genom de egna
ungdomsleden till spel med första laget. Det finns några bra exempel på sådana spelare i klubbens historia, Peter Shilton och Gary Lineker är väl de mest berömda och så Emile Heskey förstås. Emile Heskey föddes 11/1-1978, hans familj härstammar från Antigua och hans far Tyrone var även han en hygglig fotbollsspelare. Emile kom alltså fram genom Leicesters ungdomsakademi och 17 år ung, när han fortfarande inte hade något professionellt kontrakt, gjorde han debut för förstalaget i Premier League. Leicester åkte ur Premier League detta år men Heskey hade förtjänat sitt första proffskontrakt och skrev på i början av säsongen 1995-1996. Under denna första proffssäsong spelade Heskey 30 matcher för Foxes, gjorde sju mål (han gjorde sitt första Premier League-mål mot Norwich i en 1-0 vinst) och hjälpte Leicester tillbaka till Premier League igen. Säsongen 1996-1997 gjorde Emile 10 mål på 35 matcher och dessutom kvitteringsmålet i Ligacupfinalen mot Middlesbrough som betydde omspel, ett omspel som Leicester vann. Även säsongen 1997-1998 gjorde han 10 mål och andra klubbar började intressera sig för den då 20-årige Heskey, Leeds och Tottenham lade båda bud på honom, men Martin O`Neill och Leicester förkastade dessa bud. Nästa säsong orkade han bara med sex mål och blev kritiserad för att han inte gjorde fler mål och för att vara lättjefull och inte ge allt. Men han bildade ett starkt anfallspar med Tony Cottee vilken hade stor nytta av att ha den osjälviske Heskey vid sin sida. Martin O`Neill menade att Emile Heskey gjorde så stor nytta för laget att det var en av faktorerna som höll Foxes kvar i Premier League. I sin sista säsong med Leicester vann han åter igen Ligacupen efter vinst i
finalen mot Tranmere. I mars 2000 kunde Leicester inte längre hålla kvar Emile Heskey i klubben. Liverpool lade upp fantastiska 154 miljoner kronor, ett köprekord för Merseyside klubben och ett säljrekord för Leicester.

Matt Elliott

Ligacupfinalen 2000 mellan Leicester City och Tranmere Rovers stod 1-1 och det började närma sig förlängning. Med 9 minuter kvar av matchen slog mittbacken Matt Elliott till, för dagen omskolad till anfallare, och avgjorde matchen med sitt andra mål. Matt Elliott kom under sin karriär att spela för Charlton, Torquay, Scunthorpe, Oxford, Leicester och Ipswich. Han var sakta på väg uppåt i seriesystemet när han handplockades till Leicester av Martin O'Neill mitt under Premier League-säsongen 1996/1997. O'Neill fick punga ut med hela 1.6 miljoner pund, vilket betecknades som väldigt mycket för en spelare från så låg division, det är än idag Oxfords rekordförsäljning. Men det visade sig ganska snart att O'Neill visste vad han gjorde när han tog Elliott till klubben, Matty blev lagkapten, en syssla som han emellanåt fick lämna över till Steve Walsh, och han var Leicesters förste lagkapten på nya arenan Walkers Stadium. Han bildade partnerskap med Gerry Taggart och tillsammans med antingen Steve Walsh, Pontus Kåmark eller Frank Sinclair var de grunden i Leicesters erkänt svårforcerade försvar under sena 90-talet. När Martin O'Neill lämnade Leicester i juli 2001 för att ta över Celtic, försökte han ta med Matt Elliott till sin nya klubb, men det var förgäves. I stället skrev Elliott på ett nytt kontrakt med Leicester som höll honom kvar i klubben till 2004, han betalade tillbaka till klubben som trott på honom och som bjöd honom på spel i Premier League. Han kunde säkert ha fortsatt ytterligare en tid men en knäskada spolierade hans fortsatta karriär. Visserligen gjorde han ett comeback försök, han lånades ut till Ipswich för att få speltid och bygga upp sig, Kenneth Fredriksson såg honom i en match på Portman Road totalt dominera i Ipswich-försvaret. Men tyvärr fick han nya knäproblem och i januari 2005 meddelade han att han lagt skorna på hyllan. Matt föddes i Wandsworth, England men trots detta spelade han 18 landskamper för Skottland, hans farmor härstammade från Skottland och tack vare det var han kvalificerad att representera det blå-vita landslaget.

Muzzy Izzet

Muzzy Izzet föddes den 31 oktober 1974 i London. Under sin karriär kom han att spela för Chelsea, Leicester City, Birmingham och det turkiska landslaget. Muzzy skrev ungdomskontrakt med Chelsea men spelade aldrig för a-laget under sin tid i klubben. I mars 1996 skrev han på för Leicester City, det var fråga om ett lån, säsongen ut. Han lyckades slå sig in i startelvan och kom snart att vara fast på mittfältet, under den första halva säsongen med Leicester gjorde han ett mål. När Leicester sedan kvalslog Crystal Palace och gick upp i Premier League köpte klubben ut Muzzy från Chelsea för 10 miljoner kronor. Leicester kom på 9:e plats denna säsong, dessutom vann man ligacupen och Muzzy var som sagt mycket viktig på mittfältet tillsammans med Neil Lennon. Muzzy var den kreative av de två och Lennon "städade upp" bakom honom. Säsongen 1998-1999 slutade Leicester 10:a och nådde även denna gång finalen av ligacupen, men fick stryk av Tottenham. Nästa säsong slutade laget på 8:e plats i Premier League och nådde ännu en gång ligacup finalen. Nu mötte man Tranmere och lyckades vinna för andra gången på tre år, tack vare två mål av Matt Elliott och för övrigt uppoffrande spel av bland andra Muzzy Izzet. Nu lämnade Martin O'Neill Leicester för att ta över Celtic och Neil Lennon följde med honom. Många trodde att Izzet också skulle följa till Skottland men så blev det inte. Peter Taylor tog över Leicester och laget fortsatte till en början under hans ledning att prestera. Men när Leicesters maskineri började knaka lämnade Muzzy in en begäran att få lämna klubben och Middlesbrough bjöd 65 miljoner kronor för honom. Muzzy ville däremot inte gå till 'Boro och tackade nej. En ny säsong startade och både 'Boro och West Ham var intresserade av Izzet men han förblev Leicesterspelare. Denna säsong blev en riktig katastrof, man startade med att förlora hemma mot Bolton med 5-0 och resten av säsongen gick i samma stil. Efter säsongens slut och nedflyttning till Championship lämnade Muzzy in en ny begäran att få lämna klubben och Middlesbrough ökade sitt bud till 85 miljoner, men än en gång sa Izzet nej till klubben. Däremot önskade han att Martin O'Neill skulle värva honom till Celtic, för han ville återförenas med Martin och Neil Lennon. Så blev det dock inte, Muzzy spelade vidare för Leicester och i mars 2003 ändrade Muzzy sig och sa att han inte tänkte lämna Leicester, laget hade kämpat sig genom Championship och säkrat en andra plats bakom Portsmouth och därmed uppflyttning till Premier League. Detta innebar dock inte att andra klubbar inte var intresserade av Muzzy. Mot slutet av säsongen 2003-2004, när Leicester var på väg ner igen, kom bud från Aston Villa och Blackburn Rovers, som båda bjöd runt 7 miljoner kronor för honom. Snacka om prisras! Dessa bud förkastades av Leicester, men efter nedflyttning till Championship och med alla ekonomiska bekymmer som Leicester hade kunde man inte ha
kvar Muzzy. Han tjänade då runt 420000 kronor i veckan och det tärde stora hål i klubbkassan. I juni 2004 fick Muzzy Izzet lämna Leicester City på fri transfer och han skrev då ett treårs kontrakt med Birmingham City.

Steve Claridge

Steve Claridge, "Super-Stevie" är för alltid kultförklarad i Leicester efter sina mål mot
Crystal Palace 1996 och Middlesbrough 1997. Steve Claridge föddes i Portsmouth 1966 och har en fotbollskarriär som sträcker sig över 30 år och mer än 1000 liga- och cupmatcher. Han representerade Fareham, Bournemouth, Weymouth, Crystal Palace, Aldershot, Cambridge, Luton, Birmingham, Leicester, Portsmouth, Wolverhampton, Millwall, Brighton & Hove Albion, Brentford, Wycombe, Gillingham, Bradford, Walsall, Worthing, Harrow och senast Gosport Borough. 2000-2001 var han spelande manager i Portsmouth, 2003-2004 i Weymouth och 2005 i Millwall. Nu spelar han inte men fram till för ett pat år sedan höll han sig igång med några matcher varje år. Numera är han fotbollsexpert vid BBC och medverkar i "Football Focus" samt "The Football League Show". Claridge började sin karriär hos Fareham Town 1983 och efter några år i "non-league" hamnade han 1988 i Crystal Palace. Via Cambridge, Luton och Birmingham hamnade han 1996 i Leicester City. Det var hans mest lyckosamma period i karriären. Med Birmingham vann han League Two 1995 och med Leicester vann han Ligacupen 1997. Claridge köptes till Leicester av Martin O'Neill i mars 1996 för 1.2 miljoner pund, dvs. 4 gånger så mycket som Birmingham betalat Cambridge två år tidigare. O'Neill visste dock vad han gjorde, för Steve Claridge kom att betala av sitt pris flera gånger om. Bara ett par månader efter övergången avgjorde Claridge playoff finalen till Premier League mot Crystal Palace på Wembley. Matchen spelades på övertid och det såg ut att gå mot straffar när Claridge klämde till bollen från dryga 20 meter och avgjorde i matchens sista sekund. Hans volley var en ren miss, bollen tog på hans smalben och bollbanan blev helt oberäknelig för Palaces målvakt, som blev helt ställd. 1997 blev han den store hjälten igen, denna gång i Ligacupens final, omspelsmatchen på Hillsborough mot Middlesbrough. Den första matchen på Wembley slutade oavgjort efter att Emile Heskey kvitterat Middlesbroughs ledning 2 minuter före övertiden var slut. Även i omspelet blev det övertid och 10 minuter in på den höll sig måltjuven Claridge framme och tryckte in vinstmålet. Vinst i Ligacupen och spel i Europa bara säsongen efter han kom till klubben, man kan faktiskt säga att han lätt betalade av sitt inköpspris.

Pontus Kåmark

Pontus Kåmark gjorde sig känd som en utmärkt markeringsspelare genom hela sin karriär. Han slog genom i VM 1994, det var också här som Leicester fick upp ögonen för honom. I Sveriges gruppspelsmatch mot Brasilien tog han hand om Romario som inte kom någon vart. När han återvände till Sverige efter sitt Leicester-äventyr spelade han med AIK mot Barcelona i Champions League. Kåmark plockade bort den store Figo och AIK ledde med 1-0 ända till dess att Stuart Baxter gjorde det ödesdigra misstaget att ta Kåmark av banan, då vände Barca och vann med 2-1. Men det är givetvis Ligacupfinalen 1997 mellan Leicester och Middlesbrough som alla minns och pratar om. Den 6:e april gick Leicesterspelarna ut på Wembley för att inför 76757 åskådare möta det Middlesbrough som man fått stryk av med 3-1, hemma på Filbert Street veckan innan. Då hade en viss Oswaldo Giroldo Junior, även kallad Juninho, dominerat totalt. Finalen kom att bli en mer stängd tillställning och den var mållös vid full tid. I förlängningen tog 'Boro ledningen redan efter 5 minuter genom Fabrizio Ravanelli, men Leicesters Emile Heskey kvitterade 2 minuter före slutsignalen och säkrade omspel på Hillsborough i Sheffield. Juninho då, spelade han? Ingen hade i alla fall sett till honom på 120 minuter, han blev totalt bortplockad av Kåmark! Omspelet fick en liknande händelseutveckling, 90 ordinarie mållösa minuter och sedan avgjorde Leicesters Super-Stevie Claridge i förlängningens 10:e minut. Middlesbroughs tilltänkte segerorganisatör Juninho gick än en gång av planen utan att någon sett honom. Juninho tackade Kåmark efter matchen och berömde honom för hans ärliga och justa sätt att markera bort honom, Kåmark drog inte ens på sig ett gult kort. Leicesters mittfältare Neil Lennon var bara en av alla som efter matchen berömde Kåmark och tränaren Martin O'Neill för genidraget att låta Kåmark markera Juninho, i England pratar man aldrig om Ligacupen 1997 utan att nämna Kåmarks markering av Juninho.